Summering av veckan
Mustangen har blivit riden på banan och fått självförtroende att våga gå ända ner i "farliga" delen. Mustangen vill inte gå längst ner i paddocken. Där har hon blivit skrämd ett par gånger och har lite dåliga minnen. Vi håller på att bearbeta, men det tar längre tid än man tror. Men så när Lina hoppar upp i veckan, skrittar Mustangen iväg mot farligheterna. Lina andas lungt och följer med. Mustangen är redo! Hela spåret följer hon. Lyfter lite på nacken när hon är längst nere, där farligheterna "är", slickar sig om munnen och sänker nacken när hon passerat. Lyckan är stor. Lina kan inte hålla tillbaka tårarna. Så stort är det för oss tre som är med och upplever denna stund! Något som kan verka så självklart är så otroligt stort för oss och Mustangen. För när hon går genom ett trauma, då är det med BESKED! Hon är väldigt kommunikativ, vill gärna lösa problemen själv och ser inte människan som sin självklara ledare. Att arbeta med Mustangen kräver tålamod, tålamod och tålamod.
När sedan paddocken inte längre är något större problem, då fixade Lina och Mustangen både skritt, trav och galopp på spåret. Började arbeta trav på böjt spår också. Här går det framåt. Jag är så tacksam!
Själv fick jag det stora nöjet att rida ut en härlig runda! När alla mina måsten var avklarade, så avslutade vi veckan med långritt... Härlig tur ut i omgivningarna och Mustangen skötte sig fantastiskt bra. Pigg och glad och tyckte det var helkul att komma ut och se något nytt. Hon fick testa alla underlag, skogsväg, gräs, grusväg, asfalt, lera... Värst av allt är alla stenar som ligger ÖVERALLT. Hon hatar dem! Man vet ju aldrig vad en sten kan hitta på.... eller hur var det nu! Knäppisen - min Mustang. Stackars tjejen gick och tittade på alla stenar och spännde sig varenda gång. Efter halva rundan var hon helt slut i rutan! Sista 500 metrarna valde jag att hoppa av och gå bredvid henne. En mycket trött men nöjd Mustang, med hängande underläpp men spetsade öron. Hon och jag hundra meter efter de andra, hon trött i huvudet och kroppen, jag med ont i rumpan, lullade vi sakta hemmåt. Vilken UNDERBAR häst jag har. Denna veckan har vi tagit STORA kliv framåt. Undrar vad nästa vecka skall bjuda på? Längtar redan....
Min Mustang och Jag
Hon blir mer och mer som den unghäst hon aldrig fått vara. Stackaren har haft en tuff uppväxt och tvingats att bli vuxen för fort. Det börjar hon ta igen nu. Och det är väl bra! Alla har vi rätt till en lycklig barndom. Vissa dagar är hon busig som attan!
Det är då jag undrar hur jag ska reda ut att rida den där hästen. Inte för att hon gör några stora bocksprång, eller skuttar jättehögt. Inte heller skenar hon iväg några långa sträckor. Men hon är väldigt mycket mer som alla andra hästar än vad hon var tidigare. Då när hon hade stängt alla dörrar för kommunikation med människan och bara ville överleva! Nu är hon liksom mer levande...
Alltså fick jag bestämma mig att Lina får ta itu med ridningen ett tag. Själv behövs jag på marken, för att tolka mellan häst och ryttare. Det är stört omöjligt för mig att sitta på ryggen och tro att jag förstå vad Mustangen säger. Alltså står jag på marken och Lina rider. Helt plötsligt förstår vi. Att när Mustangen tappar balansen måste hon rusa. När hon rusar försöker vi fånga upp henne genom att ta i tygeln. Då blir Mustangen irriterad och måste skaka på sitt huvud och tappar balansen ännu mer. Sedan blir hon heligt förbaskad, det är då hon gör sina språng! Dags för oss att tänka om, tänka rätt. Traven är hon inte redo för, i alla fall inga längre sträckor och inte på böjt spår. Vi måste hjälpa henne MYCKET. Ge efter i exakt rätt ögonblick. Inte hänga kvar i tygeln, inte falla fram ens två millimeter. För då är det kört. RÄTT skall det vara, annars kan det kvitta för Mustangen. Och gör vi rätt, då böjer hon på nacken, slutar låtsas att det finns vargar utanför paddocken och ser ännu mer nöjd ut. Ett par tre, fyra steg. Total eftergift, klapp och massor av beröm.
Hur skall jag klara av att vara sådär exakt? Jag har inte samma balans och erfarenhet som Lina. Jag köpte ju mig en tanthäst. Inte katten trodde jag att min tant skulle vara SÅ känslig för obalans och fel stälda krav. Bara att inse, jag får lära mig efterhand. Min lärare, Mustangen, kommer att vara hård men rättvis. Tuffare lärare än henne är svår att få... Någon dag i framtiden hoppas jag att jag kommer ta min examen i Mustanologi. Men då inser jag väl att det är dags att jaga efter en doktorand i ämnet... och så fortsätter vi. Mustangen och jag.
Vind
Själv får jag vara glad att jag köpt mig en rumänsk Mustang och inte en treåring som ska visas på något test här i vår. För den hästen hade aldrig blivit visad! I alla fall inte som treåring. Skynda långsamt har blivit vår melodi. Vi ska liksom bli gamla tlllsammans Mustangen och jag, så vi har tid på oss att bli bra på allt det där...
Vi har däremot förstått att OM vi ska ha någon chans att hinna med att få lilla Wilda inriden tills hon blir tre. Då är det dags att börja nu. Alltså har vi kört i gång så smått med Wilda Matilda, Mustangens snart två-åriga dotter. Wilda är ganska cool. Framför allt har hon inte en massa jobbigheter i bagaget. Så mycket lättare att arbeta med en sådan individ. Vi presenterar saker och hon accepterar! Precis som det skall vara.
Denna veckan bestämde jag mig för att Wilda skulle få fortsätta göra sin "ensam-träning". Det är bara frågan vem av dem jag tränar egentligen. Mustangen blir fruktansvärt upprörd när det är Wilda som lämnar flocken och går in i stallet. Stackaren skriker efter Wilda och drar runt som en furie i hagen. Wilda tar det hela med ro. Men denna gången blev det lite trist. Wilda tycker inte om att gå till frisören. Rycka manen står inte på hennes tio-i-topp lista. Men hon accepterade om än något rastlös. Tränset fick hon också pröva på. Funkar det med. "Är det så ni vill ha det så..." . Snälla lilla Wilda! Det bästa av allt var att, när Wilda var klar och nattad i sin box. Då var Mustangen färdig. På alla sätt och vis. Färdig med sina frustrationer, färdig i både kropp och själ, stod hon snällt vid grinden och väntade på att få komma in och bli nattad hon med. Alltså fick hon lunka in i stallet, och glädjen var stor när hon fick snusa på sin dotter och se att hon var kvar. Det var en gnäggning av äkta kärlek som Mustangen hälsade sin dotter med. Och jag förstår henne. Jag älskar också mina barn. Och när de är borta då vill jag också krama dem lite extra när de kommer hem... Moderskärlek är svårslaget! Vi ska bara lära oss att våra barn kan ta vara på sig själv.
Nästa dag var bara Mustangens. Vill inte långlina henne på bettet eftersom jag har en förmåga att bli lite hård i handen på marken. Vill ändå få henne att jobba med bettet i mun, så det fick bli longering med inspänningstyglar och kapson. Inspänningstyglarna håller jag väldig långa, men ändå så pass att hon känner av stödet. Tja, en lagom mix till min lilla dam alltså! En lite jobbig övning tycker Mustangen, men hittar till slut balansen och stödet. Söker sig framåt, nedåt, precis som jag vill ha henne och trampar fiiint under sig. Börjar lyssna fint på mitt skritt och trav kommando. Galopp är fortfarande överkurs om det inte är på eget initiativ. Men vi fick för första gången till riktigt bra galopp på linan - en gång. Och det får man vara nöjd med. Och nöjd är jag faktiskt ofta nu mera. Även om det visar sig allt mer att min häst är som alla andra unghästar. Sprallig, tittig och busig. Det ser jag som ett friskhetstecken! Mår man bra, har man lite överskottsenergi som måste ut ibland. Så är det bara!
Två gånger på samma vecka
Men denna veckan har jag överträffat mig själv. Två gånger har jag själv ridit ut min pålle. Ridit och ridit, snarare skrittat. Jag är ju fruktansvärt mesig och feg. Skritt är fullt tillräckligt, för inne i mitt huvud har vi både galoppat, skenat, hamnat i trafiken, ån... ja, allt och lite till. Mina hjärnspöken är de värsta möjliga emellanåt. Får jobba hårt med att andas, rensa tankar, få bort det onda i magen för att få till en trevlig runda. Men det går, det går alldeles utmärkt. Men så faller man in i de gamla tankarna och Mustangen undrar var vargen är! Det blir så tydligt när man rider Mustangen. Den där jobbiga känslan i magen dyker upp - Mustangen på tårna. Känslan försvinner - Mustangen sänker nacken och frustar. Alltså ingen gångart mer än skritt - för då hinner jag inte bearbeta mina egna känslor. Mustangen hade fixat det utmärkt. Men inte jag! Jag har sagt det förr och säger det igen. JAG behöver en hjärnskrynklare som kan rätta till mina förvirrade tankar.
Idag hoppade Lina upp på Mustangen och hoppade! Fantastiska mina två hjärtan. Lina som vågar och Mustangen som vill. Att hoppa med ryttare har Mustangen inte gjort så många gånger. Hon har inte hoppat så många gånger över huvud taget. Men hon tycker det verkar kul och gör så gott hon kan. Det jobbigaste är att hinna få med alla åtta benen. För det har hon när det är dags att hoppa. Det är helt plötsligt jättemånga ben att hinna lyfta och balansera sig samtidigt... oj vad svårt! Men båda gjorde strålande ifrån sig, men vi behöver tid. Mer tid, för att kunna säga att vi fixar två hinder med två galoppsprång mellan. Att sedan tro att hon skulle klara göra det med mig på ryggen! Nää, det hade inte varit snällt mot Mustangen. Först får Mustangen veta hur man gör, innan hon ska behöva göra det med en orutinerad ryttare på ryggen.
Överlag är jag faktiskt nöjd med veckan. Vi har hunnit med en hel del som vi planerat och lika mycket som vi inte planerat. När jag summerar mitt hästägande för stunden kan jag konstatera att vi kommit långt tillsammans. Mest nöjd är jag över det faktum att jag kan lyfta och kratsa alla fyra hovarna. Ett steg i taget, förtroende, tillit, respekt och vi övervinner våra svårigheter, en efter en. Att få lov att lyfta Mustangens hov, hålla fast bakbenet och kratsa - det är ett stort förtroende att få. Jag njuter varje sekund! Med Mustangen kan man inte ta något för givet. Hästägandet är inte helt enkelt. Mer en utmaning. En personlig utmaning. Men en ack så stimulerande utmaning.
Long time....
Ridning har det blivit. Lite! Var mest en spänd och skuttig Mustang som gjorde allt för att skrämma slaget på de andra hästarna. Alltså backade vi bandet IGEN! Det är en utmaning att ha en häst som min. Steg ett, acceptera att man inte dör i paddocken. För det tror Mustangen att hon ska göra i paddocken. Terrängen är kuperad runt om och rådjur och annat vilt rör sig i skogen där bakom. Alltså gäller det att vara på sin vakt. Att hennes matte är fullt kapabel att avgöra om det närmar sig något farligt, tror inte Mustangen på. Hon vet vad som kan dyka upp ur skogen! Jag förmodar att det är en bra instinkt att ha när man lever på vidderna i Rumänien. Men i lilla Ekeby i Skåne, där behövs inte denna förmåga så ofta.... men säg det till Mustangen.
Alltså har det blivit markarbete för hela slanten. Demonerna måste ut. Och då vill inte jag befinna mig på Mustangens rygg. Löshoppade därför här om dagen. Det gjorde susen. Mustangen tycker det är toppen kul att löshoppa. Dessutom fick hon utlopp för alla sina frustrationer. Full rulle! I går var det därför en mycket lugn och trevlig pålle som jag kunde lina utan att bli nedsprungen. Sänkt nacke och många frustningar. Dessutom var hon lyhörd för min röst och kroppsspråk. Skritt, trav och halt börjar fungera på kommando. Fantastiskt!
Idag, idag skall jag nog lägga på sadeln och se om hon vill komma ut och skritta en runda. Det har vi gjort oss förtjänta av, efter dagar av galenskaper. Tur att man känner sin lilla tjej. Annars hade man nog gett upp och börjat med något annat istället. Två steg fram och ett tillbaka, så är livet med min Mustang.
Nästa steg - Ridning
Ja och vad gör man då, när man är medelålders, otränad, något rund och helt ovig? Jo, slänger upp dottern så klart!
Mustangen inledde dagen med att vara upprörd. Upprörd över en ofrivillig sovmorgon. Mat hade hon fått, men hon ville ut i hagen. Flocken var något skingrad eftersom en av hennes hag-kompisar levde rövare på banan utanför. Mustangen bestämde sig för att strunta i hagen och gå ut till banan istället, för att se om hon på något sätt skulle kunna göra något för kompisen. SUCK! Inte en chans i världen att jag kan stoppa en ångvält till Mustang som vill åt ett håll och jag åt ett annat. MEN tillslut fick vi ut henne i hagen istället. Något frustrerad ställde hon sig vid grinden och VÄNTADE på kompisen. Hon tycker inte om oordning och negativ engergi madamen. Genast måste hon ställa allt till rätta. Inte helt lätt att övertala henne om att vi vet vad vi håller på med...
Alltså fick hon gå ett tag i hagen och bara tagga ner det dåliga morgon-humöret. Nästa gång jag visade mig, var hon på ett strålande humör och ville inget annat än att få komma in och jobba ett tag. Sadeln är som den är - "litta rälig", tränset och bettet - tja, om du envisas så, benskydd - onödigt! Upp med dottern och iväg. En helt otroligt harmonisk Mustang idag. Skritt, trav och galopp gick bra. Dock inte på kommando och när vi ville, men alla gångarterna visade hon. Kavalettibommar gick strålande. Fyrkantsspåret funkar bra. Volten är katastrof på öppna delen, men det kommer! Hon kastade inte med huvudet något alls... UNDERBART. Det funkar med bettet igen. Dock med reservation för avbetslingen. Det får man absolut INTE göra i stallet. Bilderna av smärtan är fortfarande påtagliga och risken är stor att hon åter reser sig och kastar sig bak när bettet skall ut. Vill absolut inte förvärra det hela genom att låta henne slå huvudet i taket dessutom. Avtränsning sker ute, punkt slut.
En fantastiskt bra dag i det stora hela. Till och med dottern var nöjd. Tyckte lite bättre om att rida på bettet - för nu gick det ju att stanna henne. Jo, det kan man väl hålla med om är ganska bra att kunna. Dually grimman funkar förvånandsvärt bra att rida på, men något "finlir" blir det inte. Alltså ser vi fram emot våren och allt vad vi ska hitta på. Dags att ringa någon bra tränare som kan hjälpa oss att hitta balansen, sedan är det bara att bestämma oss för vad vi vill göra. Western, Working Equitation eller akademiskt. Låter liksom lite kul allt det där. Och Mustangen, hon ställer upp. Bara jag fortsätter lyssna och lära.
Mitt Hjärta
... det är Mustangen det! Mitt Hjärta!
För varje dag som går blir jag mer och mer förtjust i min häst. Och antagligen även hon i mig! Passar på att aktivera oss lite extra för till helgen kommer vi inte att ha tid. Dessutom blir det en lång helg med vila för Mustangen. Och det är ju så mycket vi vill, men vi har så lite tid! Fast jag kan villigt erkänna att jag inte tar allt för allvarligt på vår deadline den 1 April i Equus 2011. Med Mustangen skyndar man långsamt. Punkt slut!
Men hoppa två hinder med två galoppsprång mellan måste hon ju lära sig. Sedan är det väl bara att sätta en modig ryttare på ryggen och låta henne skutta. Hur svårt kan det vara?
Alltså projektet för stunden. Hoppning. Byggde en löshoppningsbana till Mustangen och lät henne skutta igår. Fick till ett perfekt avstånd för upphöjda bommen som matchade hennes två galoppsprånd perfekt. 6.5 meter sa dottern att hon måttat. Gäller att komma ihåg! För helt plötsligt fick vi till fina språng, även om hindret inte var mer än 35 - 40 cm så hoppade hon fiiint! Stor lycka med tanke på att hon inte är någon hopp-talang min lilla tjej. Men roligt tyckte hon att det var. Hoppade glatt, sprang ner i hörnet närmst infångaren och stod och väntade på att få ok att hoppa nästa gång. Här behöver jag inte anstränga mig för att driva. Får hon bara ett OK från mig, så drar hon iväg in i fållan i full galopp. Det är vi verkligen inte vana vid att se Mustangen göra. Alla gångarter förutom skritt tycker Mustangen är överflödiga!
Idag hade jag egentligen planer på att låta dottern rida. Men se, hon hade en annan tanke. Dottern ville rida sin busiga ponny, så Mustangen fick jag rida själv. Återigen kändes det som om det var 100 år sedan jag satt på en häst. Hujedamej. Tror inte att jag egentligen är skapt för sådana aktiviteter. Blir som barn på nytt. Ett oroligt barn som står på ridskolan och hoppas hon ska få favorithästen. Favorithästen får jag, och då blir jag sådär lyckligt-oroligt-pirrig som man var då, på ridskolan för 100 år sedan! Sadlen glider, gjorden kan man inte fånga, tränset har helt plötsligt tusen remmar och Mustangen blir 2.50 hög - det pirrar överallt. Utom hos Mustagen som gör allt för att synka mig till ett normalt tillstånd. Tack till Mustangen som vill ta hand om mig. Väl uppe på ryggen kan man andas ut och faktiskt koncentrera sig på att rida. Skritten går bra. Trav i vänster varv går bra. Trav i höger varv - KATASTROF! Kommer ur balans och Mustangen kastar ut vänster bog för att kunna balansera. Givetvis följer resten av hästen bogens väg och volten till höger blir en volt till vänster. Här har vi något att arbeta på. Hennes styrka och balans och min balans och obefintliga hjälper. I övrigt skötte hon sig strålande. Ibland blir det för mycket för henne, då stannar hon. Ibland tappar hon balansen, då bestämmer hon vart vi ska gå för att rädda upp situationen, men hela tiden accepterar hon bettet! Bettet som vi inte ridit på sedan oktober eller november förra året! Förhoppningsvis mår hon lite bättre sedan vargtänderna plockades ut.
Duktiga, duktiga Mustangen. Allt som är givet för många andra hästar är INTE självklart för Mustangen. Men hon lär sig nytt hela tiden och tycker att det är roligt. Det är inte allt igenom lätt att övertyga henne och vägen mot ett mål är oftast krokig, brant och snårig. Men om jag bara tar mig tiden, lyssnar, bearbetar och hjälper henne när hon behöver uttrycka sig. Då är hon helt otrolig! När man en gång har börjat lära sig Equus, då vill man bara lära mer, mer, mer och mer. Min häst berättar saker för mig hela tiden. Jag lyssnar men kan inte alltid höra... Jag blir bättre och bättre, för Mustangen försöker vara tydlig när hon berättar. Vilken fantastisk förmån jag har fått. Att få äga Mustangen!
Vaccinerad
Igår blev stolliga Mustangen vaccinerad, så idag kan jag med gott samvete låta henne få vara häst. Ingen träning, bara klapp i pannan, puss på mulen, mat, vatten och ren box.
Igår hann jag med att långlina henne en stund. Tror vi börjar få kläm på det hela. Nu har hon lärt sig en jämn takt - skritt förvisso. Men vem har sagt att man behöver ha bråttom. Trav och galopp tycker jag känns helt onödiga. Det gör Mustangen också. Om nu inte det är galopp sidledes mot mig, med bocksprång och bakutspark. Den typen av galopp tycker Mustangen är nödvändig. I alla fall ett par gånger under ett pass. Annars blir livet liksom lite trist. Måste ju få liv i tanten som håller i linorna på något sätt. Men, som sagt, jag börjar få koll på linorna. Trasslade inte in mig en enda gång trots krumsprång och kråkhoppande pålle!
Vaccinationen gick bra. Mustangen tycker att veterinären är lite läskig. Eftersom hon har en förkärlek för att springa över allt i sin väg i stressade situationer fick det bli uppbindning i gången. Liksom inte bra om hon sticker i "sticket". HUUUU, sa hon när vetten ville lyssna på hjärtat. Vetten är en fantastisk kvinna. Går lungt över och gör samma sak på andra sidan. Fixar sprutan och över på sida ett igen... innan vi hann fatta var allt klart och Mustangen kunde andas ut. Ingen dramatik, ingen panik. Bara en förvånad Mustang.
Nu vilar vi och har det bra, lika bra är det eftersom jag har en hög energinivå idag. Stressen hänger i hälarna och jag håller på att krypa ur skinnet. Då är man ingen bra häst-tränare. I alla fall inte om man vill ha med min Mustang att göra.
Nu är de två
Inte för att det kom som någon stor överraskning så blev jag ändå otäckt varse det faktum att vi har två vilddjur att tämja. Mustangen och hennes fjolliga dotter! Den där fjolliga dottern har liksom bara hängt med nu i ett och ett halvt år. Snart dags för lite allvar! Eftersom fjolliga Wilda Hilda Matilda inofficiellt är dotterns häst, så lämnar jag med varm hand över henne. Speciellt efter det att jag sett hur fiiiint hon kan trippa på bakbenen.
Nåväl, jag fullkomligen ÄLSKAR begreppet "shaping". Underbart sätt att arbeta på. Passar både mig och Mustangen och jag tror att även fjolliga Wilda ska tycka om det. Tillsammans målar vi bara fina, lugna, positiva bilder. Eller låt mig säga, vi försöker, men ibland tar Mustangen över penseln och kluddar till det rejält med kraftigt svarta penseldrag... och då blir det så att jag hjälper till med det gråa. Suck, så får vi försöka måla över med nya fina färger och det är inte alltid så lätt... Ni förstår precis vad jag menar eller hur?
Idag målade vi fina färger - blått som himlen och blått som paraplyet jag har i stallet. Kan snart bocka av momentet paraplyridning på Mustangen. Har inte gjort min läxa ordentligt för hon har lättare att acceptera paraplyet på sin vänstra sida än på sin högra. Hur många sidor har hästen? Varför lär jag mig aldrig.
Wilda och Lina tog en snabb rykt i stallet och kort, kort promenad utan att energinivån gick upp. Kort men trevlig stund. För att citera min härliga equus medtävlande "Långsamt är snabbt". Så småningom har vi för avsikt att kunna jobba lilla fjolliga Wilda i paddocken, men först måste hon lära sig att klara sig utan sin flock. Korta tänings-stunder ofta... Vi hoppas på gott resultat.
Sova middag!
Ja, det är precis vad jag gjorde med Mustangen. Tog en liten tupplur tillsammans!
Just nu har jag kommit in i en period när jag absolut vägrar frysa mer än nödvändigt. Med tanke på att det är smällkallt i Skåne för tillfället och dessutom nästan blåser storm varje dag, så finns det inte en chans att jag tar ut Mustangen för ridtur, långlining eller annat utanför stallets dörrar. Hade ridhuset legat vägg i vägg, hade jag kanske funderat, men så är inte fallet. Alltså får man tänka ut något annat att pyssla med istället.
Mustangen är inte helt glad i att man är hos henne i boxen. Hon är helt enkelt inte van vid att man pysslar med henne i boxen. Beror givetvis på att hon, när hon fick sitt föl, blev riktigt otrevlig och ville jaga ut oss. En inte helt trevlig häst att ha att göra med. Alltså valde man alternativet att inte pyssla i boxen! Numera är hon betydligt lugnare, och har framför allt ingen fölis att försvara. Det enda problemet är egentligen att hon störtar ut ur boxen så fort man öppnar.... Alltså blir man tämligen ensam när man kommit in.... Och eftersom hon är snabb med sina bakben, vill man gärna ha en snabb väg ut OM man skulle hamna i onåd hos damen!
Men NU fick det bära eller brista. Antingen ger jag mig ut med henne i kylan och fryser, eller också tar jag risken att få en spark. Frysa eller sparkas, sparkas eller frysa. Sparkas lät mer attraktivt. Kort stunds meditation och plockar fram alla Ann's kloka ord från Join-up clinicen. "Make it happen", "Tänker du att hästen kommer att gå ut, då gör den det", "Andas". In till Mustangen, dörren på glänt - min dörr då, inte hennes! Jodå, hon försökte ett par gånger, men accepterade att det var jag som ägde dörren. Därefter var det det här med att någon rör henne i boxen....huuu, vad ruskigt. Benen ska vi inte prata om! Hon är fruktansvärt duktig på att slå med frambenen, Mustangen. Gäller verkligen att hålla huvudet borta! Men tillslut gick det bra att klappa framben, kropp och under magen. Bakbenen hoppade jag över - där fegade jag ur. Man ska väl sluta när det går som bäst?
Så var det dags för lite kvalitetstid. Smög runt i Mustangens box och studerade henne noga, satte mig på huk, reste mig, satte mig. Allt under Mustangens nyfikna ögon. Hon har aldrig haft någon hos sig i boxen som betett sig på detta märkliga sätt. Hela tiden sänkte jag energinivån, andades lungt och satte mig tillslut i ett hörn i boxen. Mustangen följer mig, sänker sin energi, sänker nacken och har huvudet tjugo cm från mitt.... och där tar vi en tupplur. Trots att det finns hö i boxen, Wilda och Lara bråkar i boxen bredvid, så väljer mitt hjärta att vila en stund tillsammans med mig! Ytterligare en guldstund och beviset på att hästen är vår spegel. Kanske inte det man i hästvärden kallar träning. Men för mig och Mustangen var det ännu ett steg på vägen i att vinna förtroende för varandra. Underbart!
Ränderna går inte ur en rutig häst....
Mustangen UPPRÖRD! Hann inte mer än komma in i stallet när jag kände "vibrationerna". Mustangen tyckte något var FEL i livet. Jo, lite annorlunda var det. Bonden var och tömde gödselstacken, så hästarna fick stanna inne. Men det förstod ju inte Mustangen.
Min tanke var att vi skulle ta en liten ridtur upp till ridhuset i solskenet. Mustangens var att överleva! Sadel och träns kom på och pållen ut SEDAN exploderade en liten Mustang. Just vid det tillfället hade jag önskat att någon hade en kamera för hon var så väldigt snygg. Och två sekunder senare önskade jag att jag INTE hade vantar på. Grimskaftet gled oroväckande snabbt i händerna och det var bara till att försöka hänga efter pållen som rusade in i stallet för att få lite trygghet hos Bratty Bus. Energinivån rusade upp på högsta nivån hos oss båda. Madamen har en förmåga att rusa över allt som kommer i hennes väg när hon stressar upp sådär. Snabbt av med sadel och träns, så att hon i alla fall inte fastnar i något på vägen. På med livräddaren "Dually'n" och ut igen.
I stället för ridtur till ridhuset, blev det promenad till ridhuset. Min lugna snälla fina häst, var som den unghäst hon egentligen är. Rusade, hoppade, sparkade och reste sig. Det blev en svettig upplevelse för mig. Hade hoppats att hon skulle lugna sig efter ett par varv i linan i ridhuset, men icke. Hon var fortfarande som en spänd bandy-boll. Det var mycket frustration och energi som skulle ut idag. På vägen hem slappnar hon av och börjar kommunicera med mig som vanligt. Ute i trafiken berättade hon för mig i god tid när det kom en bil... hon är så duktig min lilla tjej, tar hand om mig på bästa sätt, när hon är i balans. Och faktiskt så lät hon mig ta hand om henne, när hon nu inte var i balans. Tuff är hon och inte särskilt trevlig, riktig kärring rent ut sagt, men hon låter mig faktiskt få vara ledaren även om hon ifrågasätter varje steg, varje handling och varje rörelse. Vi lever efter talesättet "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, då behöver jag det mest". Idag ÄLSKAR jag min mustang lite extra. Trots att varje muskel i kroppen värker.
Tror jag är kär...
Har en så "go" känsla i kroppen. I helgen blev det helt enkelt så att jag och dottern tog våra pållar och skrittade ut. Det var längesedan sist, men Mustangen säger att hon är redo. Vi frös som djur, dottern och jag, och fick efter mycket möda på sadel och träns med våra förfrusna fingrar. Bratty Bus var på sitt mest charmanta humör. Bort gick det i snigelfart. Men så bestämde vi oss för att vända hemåt. Någon kopplade på turbo-motorn på ponnyn. Mest gick han på två ben eller flög i luften! Inte helt utan att man fick en klump i magen. Skulle det bli full fart hem nu?
Men fina, fina Mustangen. Tar täten, vinklar ett öra på Bratty Bus och blockade honom. Inte en chans för honom att ta sig förbi. Lungt och stilla skrittar vi hem, med en ponny som exploderade bakom oss med jämna mellanrum. Kan man önska sig något mer av en häst till en feg tant som mig? Nix, det kan inte bli bättre.
Tyvärr är det kallt så in i norden. Fingrarna fryser, näsan fryser, ansiktet fryser, till och med hästen tycker att det är pest att vara ute. Blir inte alls så mycket träning som jag hade önskat. Tusan också! Undrar om det överhuvud taget kommer bli lite varmare innan den 1 April? Med den här kylan, kan jag räkna ut, med det jag sitter på och en bit krita, att jag INTE kommer hinna nå de utsatta målen i Equus 2011. Men vad är det man säger, det är inte att vinna som räknas, utan att kämpa väl!
Kämpa väl... kämpa.... nää, man kan inte kämpa när man är kär. Man bara svävar liksom, allting är lite rosa, mjukt och luddigt. Det går ju inte att kämpa då inte... Sitter här och fortsätter vara lite kär och väntar på att kylan ska försvinna, tror jag minsann.
Äntligen
Snabbt in med pållarna och ut i paddocken. Bråttom, bråttom. Innan jag beger mig ut lägger jag ut alla "kläder" vi ska ha under dagens träning. Idag blev det kapson, träns, bett, linor, pad och westernsadeln. Började med kapsonen på volten. Busig Mustang, ville helst placera mig på helt fel ställe. Tycker nämligen det är jättetråkigt med allt som kan liknas vid longering. Men idag ville jag få henne att ställa sig lite på volten och försöka balansera sig utan linorna runt baken. Lyckades vi? Jodå, ett tag. Sedan kom Lina med Bratty Bus och skrattade åt oss. Undrade vad det var vi hade för oss. I Linas ögon såg det ut som om vi dansade. Det hade i sig kunnat vara en komplimang. Kan dock konstatera att det nog inte var en graciös dans hon såg....
Men skam den som ger sig. Dans var det. Mustangen nappar på uppdraget, placerar mig på plats och säger "kom igen matte, nu kör vi". Och ger sig på en Levad... Därefter är hon fullt nöjd med sig själv och tycker att vi kan vara klara. Tänk att där kan finnas sådana rörelser i min lilla tjocka mustang-wannabee.
Påklädningen gick utmärkt idag. Såväl bett som sadel kom på utan någon antydan till stress eller oro. Däremot har JAG väldiga problem att klättra upp i sadeln. Min vighet är i det stora hela obefintlig. Dessutom har jag ju inte suttit på en häst med sadel på VÄLDIGT länge, så då har min kropp glömt hur man gör... SUCK och PUST säger Mustangen, och drar in magen. Samma visa varje gång! Rätta till sadeln, spänna igen och hämta pall. Tillslut är man uppe på ryggen. Första gången utan Duallyn på många månader. Bara träns och bett. Tar dottern och ponnyn med oss och skrittar ut en kort stund. Sedan är det mörkt ute... bara att gå in och pussa på sin fantastiska häst. Som är lika nöjd hon. Och framför allt. Hon reagerade inte på bettet, varken när vi tränsade, red eller tränsade av. LYCKA!
En hel vecka åt skogen...
Men idag fanns det äntligen tid för träning. Långlining på schemat. Jag är så katastrofalt dålig på de där linorna att jag får öva, öva, öva. Mustangen är ett bra objekt att öva på. Gör jag fel, då stannar hon och står stilla tills jag gör rätt. Alltså långlining!
Mustangen ville inget annat än att få komma in från hagen och få en stunds "egentid" med sin matte. Hon är tacksam när hon är på det humöret. In och borsta. Eftersom våren var här idag kunde vi ha stora porten öppen och Mustangen kunde stå och titta på Bratty Bus som Lina försökte rida i paddocken utanför. Bratty Bus hade uppenbart vårkänslor och rusade runt som om han skulle hinna med tåget.
Insåg att i den hastigheten de plöjde rundor i paddocken så skulle jag och Mustangen enbart utgöra någon slags hinder som på ett eller annat sätt skulle forceras. Alltså fick jag snabbt göra om min träningsplan för dagen.
Fram med paraplyet och lät Mustangen hälsa på det istället. Tidigare har hon sett paraplyet ute i hagen, när det är dags för lunch. Om paraplyer tycker Mustangen INTE. De är inte ett dugg roliga. Dessutom har de magen att försöka attackera ovanifrån, från sidan och underifrån. Nu skulle hon alltså behöva gå bredvid mig med ett paraply. HUUU. Tur att linan är lång! Gav henne extra lång lina och sedan gick vi. Hela tiden är hon medveten om var hon skall befinna sig när hon går bredvid mig. Hennes huvud vid min axel. Dock två meter bort... Men Mustangen är ganska klok. Hon ser snabbt att den inte bits och inte anfaller, och går tillbaka till utgångsläget 30 cm från min axel. Vill helst bita lite i paraplyet och se om det går att äta... lilla gumman är inte svår att övertala om att saker och ting inte är farliga.
Därefter blev det till att slänga ut en liten ponny, Bratty Bus, fortfarande med dottern på ryggen, ur paddocken. De for fortfarande runt och hade ponny-galopp eller något, eller ifall de hoppade onsynliga hinder, hur som helst orkade inte min oroliga mamma-hjärta med mer. STOPP, ut och skritta och ställ in ponnyn!
Klär på Mustangen. Idag kunde jag fixa det själv och i det stora hela stod hon nästan helt still. Tjoho! Redo för långlining. Slänger över linan och smackar på.... TJOFF! Ponnyns energi har tydligen stannat kvar i paddocken. Mustangen ropar "NU är det VÅÅÅÅR!" Bockar, sparkar och lever rövare. Lina ropar från utsidan "Mamma, du behöver nog inte så mycket energi idag!"
Lite förvånad är jag själv över att jag redde ut både linor, mig själv, mustangen och hinderstöden som stod i paddocken. Oj, oj, oj vad jag är stolt. Är stolt över de stunder jag lyckades få till det, vara på rätt ställe, med rätt energi, benen åt rätt håll, höfterna, och hoppsan... Mustangen trampar in ytter bak och hittar balansen. Bara ett par steg men ack så viktiga steg. Vi kommer att lära oss, vi kommer att lära oss, vi kommer att lära oss... Nu TROR jag inte längre utan jag VET att vi kommer att lära oss. Kanske inte till den 1 April, men någon gång kommer det att fungera... Tur att jag har så dålig kondis, annars hade jag nog ALDRIG slutat långlina idag...
Min FIIINA lilla Mustang!
Mustangen var helt klart sugen på lite arbete, men tycker att stå still i stallet är överkurs. Hon har börjat med den lilla olaten (lilla och lilla....) att helt sonika gå över allt som kommer i hennes väg. Skolning i Duallyn fungerar ibland och ibland inte. Allt oftare blir det INTE. Kan villigt erkänna att jag idag blev heligt förbaskad på henne. Funkar ju inte att ha en ångvält i stallet! Dags att göra klart för madamen vad som gäller, men hur? Vet sedan tidigare, att jag ibland behöver prata med MYCKET STORA BOKSTÄVER, för att få henne att lyssna.
Sagt och gjort. Mustangen bestämmer sig för att gå. Jag bestämmer mig för att marken hon vill gå på är MIN. Regndans och kraftansträngning för att skjuta ur sig energin som stoppar Mustangen. OCH hon stannar och backar "Jä-lars annamma, vad katten sysslar den där tokiga människan med nu då?", verkar hon tänka. Klapp och beröm. Nytt försök - ny dans - ny ryggning - mer beröm. Fick till slut sätta på henne pad och tömkörningsgjord medan hon stod helt stilla = glad matte.
Ut och promenera. Lyhörd häst, svarar korrekt på mitt kroppsspråk. Travar när jag ber henne och är noga med att inte lämna sin plats bredvid mig. Även när min dåliga kondition gjorde sig påmind försökte hon anpassa sin trav till mitt slöa tempo. Fick tillslut ge upp och hämta andan, flås och pust och flås. Mitt när jag går där och flåsar, så hör jag Mustangen frusta och frusta och frusta. Min lilla spegelbild... Mustangen gör som jag - jepp! STOR LYCKA. Det är de här små stunderna av total samförstånd som är våra guldstunder. Och som gör det värt att kämpa vidare dag ut och dag in med Mustangen och med mig själv.
På med linorna och långlinar en stund i hagen. Är jag på rätt plats och knixar på rätt sätt - ja, då svarar hon klockrent. Lyckades klara mig utan att fälla mig själv. Mustangen skötte sig utmärkt. Tyckte livet var på topp och gjorde ett par lycko-brallar. Bocka är hon ingen mästare på, men hon försöker gärna och resultaten ser mest ut som de skutten kossorna tar när de släpps på bete.
Dagen slutade alltså med nöjd häst och nöjd ägare. Smått dum-flinande längtar jag nu till imorgon och funderar på vad vi ska göra för skoj tillsammans. Jag och Mustangen, Mustangen och jag!
